söndag 31 januari 2016

Tålamod, tålamod, tålamod

Jag sitter med händerna i knäet, skruvar på mig. Det är nästan så att jag lutar mig bort från tangenterna. Min pianolärare pratar på om vädret och jag ä noga med att låta händerna ligga kvar där de är. Plötsligt inser jag vad jag gör. Jag undviker pianot. Man kan tro att jag blivit rädd för att spela. Faktum är att jag knappt rör pianot hemma heller. Om jag ändå slår mig ner på pianopallen blir det endast ett försiktigt plinkande på tangenterna.

Jag blir irriterad på mig själv. Såhär kan jag inte bete mig, vad är då poängen med att ta pianolektioner? Om jag börjar se pianot som något skrämmande enbart för att det är nytt och därmed ovant, svårt, jobbigt så kommer jag aldrig lära mig att spela. Jag tror inte att jag någon gång tagit i när jag övat, verkligen smällt ner tangenterna så det verkligen hörts och klingat ut i huset. Jag är rädd för att spela dåligt, att glömma bort pedalen, att inte nå med fingrarna i alla ackord. Även om jag sitter ensam hemma är jag lika nervös som på pianolektionen.

Varför är jag så feg när jag ska lära mig något nytt? I boken eat, pray, love ska Liz Gilbert lära sig prata italienska och blir frustrerad när hon inte kan, varpå hennes vän säger något i stil med "Liz, du måste vara ödmjuk mot dig själv när du lär dig någonting nytt". Jag inser nu hur rätt tänkt det är. Det är omöjligt att kunna något första gången man prövar det. Oftast är man inte särskilt bra andra gången heller. Det tar tid och omsorg. Jag har börjat tänka att jag ska se pianot som en vän. Någon jag verkligen vill lära känna. Det kommer ta tid, det vet jag. Det måste få ta tid. Jag måste ha tålamod att ge mig själv den tiden.


1 kommentar:

  1. Sv: Vad kul att höra! Tack så mycket! :D Ja det hade varit väldigt roligt, du är så välkommen så! :D
    Ha en fortsatt bra dag!
    //Emme & Zozzo

    SvaraRadera